Från låten Eye for an Eye, på en av tidernas bästa hiphopskivor, The Infamous:

”Another war story from a thirsty young hustler
Won’t trust ya, I’d rather bust ya, and leave your corpse
For the cops to discover, while I be dippin in the range rover
All jewelled like liberace
You watch me while jakes tryin to knock me and lock me
But I’ll be on the low sippin asti spumante”

Då var det sagt i alla fall. Cristal är för mesar. Riktigt hårda gangsters dricker asti. Word up son!

Jag har funderat på detta och hur det förhåller sig med de svenska odlingarna. Vi har ju rimligtvis inga vingårdar att ersätta för att få plantera. Men om klimatet nu blir lite varmare så finns det flera platser i Sverige som skulle kunna vara lämpade för att producera riktigt bra vin.

I alla fall, EU har beslutat att vingårdar i Storbrittanien nu är undantagna reglerna om nyplantering. Tanken är väl att det är så dyrt att producera vin i detta marginella klimat att ingen tänker ge sig på att göra bulkvin. Dock har jag hört att man gör riktigt bra mousserande, nära nog lika bra som en del champagne, och marken i södra England är relativt lik den i Champagne.

Nå, rimligtvis borde samma regler gälla för Sverige, som ”ny” vinregion. Så det kanske är dags att samla på sig lite mark på södra Gotland för att göra härlig syrlig Riesling. Mums!

In other news: Om någon vecka packar jag väskan och sticker till Birmingham. Jag kommer spendera tre månader som sommelier trainee på Hotel du Vin, supernördigt litet hotel med bra bistro och fin källare. Man kanske får prova på något bra brittiskt bubbel när man ändå är där…

Då känns det ju knappast försvarbart att servera buteljerat vatten på restaurang. Men hur skall man göra med presentationen? Ska man dekantera det? Servera i gamla vinflaskor a la bistro? Har ni några tips på snygga serveringsmetoder? Och, får man ta betalt för kranvatten? Annars är ju buteljerat vatten en alldeles lysande inkomstkälla som få vill göra sig av med.

Faktum är att 2007 är den största skörden i Champagnes historia. 375 miljoner flaskor beräknas man producera i regionen. Men husen är inte nöjda. Trots att vinbergsarealen ökat med 38% sedan mitten på 80-talet och det totala skördeuttaget ökas med 1500 kg /ha (vad blir det i hl egentligen?) eller nära nog 10% mellan 2007 och 2011.

Nej, nu är det dags att expandera! 40 kommuner har bedömts bra nog för att få producera druvor till champagne. Patrick le Brun, högsta hönset i odlarnas syndikat påstår att det är en nödvändighet för att bevara Champagnes typicitet. Min hjärna gör ett litet logiskt skutt.

I och för sig kan jag inte bedöma hur stor denna nya areal faktiskt blir, men instinktivt känns det fel. Har vi konsumenter inte blivit tvungna att leva med den här typen av politik förut, och har det inte visat sig ha katastrofala konsekvenser för kvaliteten över en längre tidsperiod? Tyskland, någon?

Som tur är är ju Champagne lättare för konsumenter att förstå i och med den märkesfokusering som finns, men det skulle ju vara tråkigt om ordet ”Champagne” i sig förlorar allt värde som kvalitetsgaranti.

Jag ser måttligt fram emot instiftandet Champagne Classico AC om 20 år.

Jag tar sällan med mig något dyrt eller exklusivt om det inte är till vänner som också är intresserade och talar sällan om vin med folk som inte bryr sig om vad de dricker, men det kan räcka med att man inte köpt Kung på halvlitersburk för att folk skall fälla kommentarer. Min far berättade om hur man på 70-talet blev kallad snobb om man köpte Urquell på den lokala puben istället för ”enstorstarktack” och så väldigt mycket har det inte förändrats faktiskt. Vi som är mer än måttligt intresserade av vad vi stoppar i munnen är fortfarande ufo:n, oavsett om medelsvensson dricker vin ett par gånger i veckan idag.

Hur skall man hantera detta? Naturligtvis handlar det om en kollektiv rädsla för allt som är annorlunda och man får säkerligen utstå samma behandling om man tycker om opera eller något annat ”intellektuellt”. Eric Asimov skriver om dessa ”omvända vinsnobbar” i världens bästa vinblogg och det väcker en hel del tankar. Hur hanterar ni andra det? Eller har ni bara vänner som är lika intresserade som ni? Ska man skälla ut dem en gång för alla, eller bara låta dem hållas tills de blir äldre och visare?

Detta får mig att tänka på en studie gjord av Frédéric Brochet för ett antal år sedan (vilket jag först läste om i Jamie Goodes enormt läsvärda bok From Vine to Glass / Wine Science). Brochet studerade vinprovare och deras anteckningar och kom fram till en del spännande saker.

Brochet genomförde en textanalys på flera stora guider och provare, bland dem Guide Hachette och Robert Parker som visar att dessa provare använder vissa beskrivande ord för vissa stilar av vin. Undermedvetet eller ej svarar vår hjärna på dofter och smaker med ett visst lexikon. Erfarna provare lär sig känna igen druvor, regioner, produktionsmetoder och så vidare och beskriver vinerna med ord som passar in, snarare än att faktiskt känna alla dessa dofter.

Detta blir pinsamt tydligt i ett av Brochets experiment då han ger en grupp provare ett vitt vin och ett rött vin och ber dem beskriva det. Några dagar senare upprepar han experimentet, samma vitt vin och ett rött vin – bara att det röda vinet nu är samma vita vin fast färgat! Provarna beskriver det färgade vita viner med samma termer de använde för det röda några dagar innan. Doft- och smaksinnena hade anpassats till den förhandsinformation de hade fått, alltså att de såg ett rött vin, och väntade sig rödvinssmaker.

Ett annat experiment som har mer att göra med det som Frankofilen skriver om genomfördes likaså. Ett mediokert vin serverades med en veckas intervall till en grupp provare. Ena veckan i en flaska med en enkel vin de table-etikett, nästa vecka med en grand cru-etikett. Gruppen beskrev det första vinet med termer som ”obalanserat” medans det andra breskrevt med ”komplext”, ”balanserat” etc.

Det finns fler spännande och roliga slutsatser i Brochets studie. En sammanfattning hittas här.

Det handlar inte om att sätta folk på pottan eller visa att experter inte kan det de borde kunna. Det är snarare så att våra sinnen och vår hjärna är gjorda för att känna många dofter och smaker, men vårt språk räcker inte till för att beskriva det vi känner! Dock kan man ju tycka att våra kära vinrecensenter borde sluta fostra myten om sin egen förträfflighet med den eviga tävlingen om vem som kan droppa flest obskyra frukter eller tuffast adjektiv.

Ska man prova helt objektivt så bör det göras helt blint, med svarta glas. Men man bör också ställa sig frågan om det verkligen är objektiva bedömningar man vill ha. Och hur kul det hade vairt med beskrivningar av vin gjorda på detta vis.

Är det inte ändå så att man med recensioner och betyg bara vill ha en klapp på ryggen för ett förträffligt köp, en ursäkt för att lägga ner mer pengar än man borde, eller ha något att visa upp för vännerna och skryta lite. Det kommer objektiva provningar inte att leda till, helt enkelt därför att individuella smakpreferenser varierar alltför mycket.

Jag har haft turen att lyssna på Ulf Sjödin vid flera tillfällen och han är verkligen en person att se upp till i vinsverige. Han är så ödmjuk som man bara kan bli när man kan allt, eller nära nog allt i alla fall. Och det är en underbart frisk fläkt när en auktoritet som han kastar ut alla myter om viner genom fönstret – och det finns många myter att kasta. Ta ”mysteriet” med mineralitet i vissa viner som exempel. Större delar av våra vinskribenter och författare skriver om Chablis och dess mineralitet som om det faktiskt var mineraler från kalkleran kvar i vinet som gav den mineraliska smaken. Skitsnack naturligtvis. Det finns lika mycket mineraler i Jacob’s Creek Box som i en Grand Cru Chablis. Men ändå upprepar generation efter generation av vinexperter samma myter. Vem gagnar det undrar jag? Man kan inte behålla auran av mystik och romantik för evigt. Man kanske börjar tro på det, bara man upprepar det gång på gång.

Det behövs fler människor som Ulf Sjödin, som kan utbilda och entusiasmera utan att ta till gamla floskler och myter. Grattis Ulf!

För några dagar sedan släpptes Nossiters bok på samma ämne, Le Goût et le Pouvoir (löst översatt Smaken och Makten) vilken har upprört bland andra vinvärldens kanske mest inflytelserika person, Robert Parker.Robert Parker är en gigant i vinvärlden som kan bli föremål för de vildaste av diskussioner bland vinidioter. Vissa ser honom som en diktator, vissa som en företrädare för konsumenter. Det är en intressant figur och det finns mycket skrivet om honom. Kort sagt kan man säga att han var den första moderna kritikern som skrev för konsumenter utan att vara bunden till något företag med ekonomiska intressen i vinvärlden. Han var objektiv och struntade i gamla aristokratiska (i mångt och mycket brittiska) föreställningar. Det godaste vinet vad det bästa vinet och detta poängsatte han med hjälp av en skala från 1 till 100, något alla kunde förstå.

Det blev total succé och Parker blev den absolut viktigaste kritikern i USA och därmed i världen. Han personifierade den lilla människans kamp mot gamla, snobbiga värderingar. Nu, 20 år senare hävdar dock många att Parker blivit så mäktig att all världens vinmakare överger traditionella, regionalt bundna stilar (terroir bla bla…) mot yppiga, fruktiga och ungdomliga viner för att få höga poäng av Parker och vara garanterade ekonomisk framgång. Detta leder till en likriktning bland viner och gör det väldigt svårt att hitta något som sticker ut från mängden. Speciellt på den svenska marknaden som är så beroende av vad ”folket vill ha”, alltså vad som säljer. En ond spiral.

Den lilla mannen blev en auktoritet. David växte till en Goliat.

Nå, man kan tycka vad man vill. Jonathan Nossiter kritiserar Parker, som biter tillbaka på sina egna forum. Småsint kanske. I alla fall är det en intressant debatt.

Lär mer:

Hela tråden på eRobertParker.com.

Decanter rapporterar: 1 2 3